3.8

"Har behovet av att hitta balans ersatt drömmen om att finna lyckan?"

Det har alltid pratats mycket om att finna lyckan. Söka lyckan.

Att det är en del av att uppfylla sina drömmar och uppnå sina mål,

eller att det rent av är lyckan som är drömmen och målet.

Men något har förändrats. Som att det alltmer tunnats ut och

försvunnit. Nu handlar allt om att finna balans. Balans mellan

arbete och fritid. Balans mellan det man måste och det man vill

göra. Den man är och den man förväntas vara. Den man visar utåt

och den man är inåt. Som en ständig avvägning, en ständig

kompromiss, ett ständigt balanserande.

Det kan vara en samhällsutveckling, en tidsanda, en generations-

fråga. Kanske är det min egen begynnande 40-årskris.

Det jag undrar över är om ögonblicket när känslan av balans

infinner sig, när stolen väger perfekt, är det det närmaste lyckan

vi kommer? Har vi blivit realister som letar balans istället för att

drömma om den svårfångade lyckan?

Och kan det vara så att även balansen bara är en illusion?